Vimmerbybo - Indianhövding
(Ur Allsvensk samling okt 1923)
Förre svenske generalkonsuln i Canada Emanuel Öhlén har berättat följande sannsaga.
Då han var bosatt i Winnipeg företog han för åtskilliga år tillbaka en expedition till Hudson-Bayområdet. En dag kom sällskapet till en Indianby och inträdde i den största stugan för att köpa lite mjölk. Det slog genast hr Ö. att inredningen så starkt påminde om en gammaldags svensk bondstuga med fällbänkar runt väggarna och ett stort bord mitt på golvet. Vid spisen stod en gammal indiansquaw och rörde i en gryta, medan ett par rödskinnade pojkar hade något hyss för sig i en vrå.
Sedan mjölkaffären uppgjorts bullade våra resenärer upp sin matsäck. Indiankäringen blev emellertid stående vid bordet och frågade först den ene och så den andre, varifrån de voro. Då turen kom till hr Öhlén och han svarade sitt "from Sweden", yttrade hon till hans förbluffelse på renaste smålandsdialekt: "Då kan du la tala svenska, för de kan ja mä". Och ur en av fållbänkarna upphov sig en röst och frågade:
"Varifrån ä du då?"
"Från Uppsala och vem fan är du?"
"Jag är John Andersson från Vimmerby".
Denne hade en rätt brokig levnadsbana bakom sig. Han hade redan 1847 som en 30-års man kommit dit upp i Hudson-Bay-bolagets tjänst och hade där gift sig med dottern till en av de mest betydande indianhövdingarna, efter vilken han hade ärvt kolossala och även chefskapet över en indianbefolkning på mellan fyra- och över femtusen personer. Sina "undersåtar" behandlade John Andersson från Vimmerby som en riktig tyrann, men var förresten en mycket slug och klartänkt kurre. Någonstans innerst inne i honom måtte det så indianiserad han än var ha funnits en rätt kraftig patriotisk åder, ty han hade lärt icke blott hustrun utan alla barnen att tala svenska.
Året därpå kom han till Winnipeg för att göra hr Öhlén en kontravisit. Klädd halvt som indian och halvt som farmare väckte han mycket uppseende i staden -- för fru Öhlén blev han en skräck, eftersom han ogenerat strilade sin tobakssaft över hennes mattor och hyste den djupaste förakt för spottlådor. Det var emellertid ej blott "till lyst" som han gjorde denna resa. En vacker dag, innan han begav sig tillbaka, förklarade han, att han kände på sig, att hans dagar voro räknade, och att han vore bekymrad för att icke få en "svensk begravning". "Då jag är död", yttrade han, "skall du få ett bud och då skall du resa upp och se till, att jag blir jordfäst som det brukas i Sverige. Får du tag i en svensk präst, så tag honom med, annars kan du själv läsa upp ritualen och sjunga en psalmvers före och en efter. Och svenska flaggan ska jag ha på kistan. Du skall få 20 bäverskinn för besväret".
Redan året därpå kom dödsbudet, hr Öhlén reste dit upp, sitt löfte trogen, och blev vittne till den mest storartade begravning han någonsin skådat. Från när och fjärran hade indianer i tusental -- männen i full krigsmundering och de flesta till häst -- infunnit sig, och då den avlidne också deltagit i två indiankrig, närvoro dessutom icke mindre än 150 indianpoliser.
Efter det en engelsk präst förrättat bön sjöng hr Ö, och en vän, som åtföljt honom, en psalmvers och förrättade så efter svensk ritual jordfästningen, omgiven av den väldiga fyrkanten av krigsskrudade indianer. Då graven fyllts och salvorna avfyrats över den, restes genast ett stenkors, som redan fanns iordningställt. Inskriften lydde: "John Andersson från Vimmerby 1817 - 1887".